Hello darkness my old friend

Just nu är jag rastlös. Har legat sjuk i flera dagar och ba vill göra allt på en och samma gång. 

Det är sånnahär gånger man får för sig att alla idéer är smarta idéer. 

Man blir fartblind, kanske tkr om att få uppmärksamhet, skönt att koppla bort hjärnan. 

Men när natten åter blir till dag så kommer förnuftet ikapp en och man börjar tänka och förstå konsekvenserna. 

Bra elr dåliga? Svårt att avgöra men tankarna maler. 

Men när det åter blir ensamt och rastlösheten kryper fram igen kan man inte komma ihåg tankarna och besluten som fattades under dagen. Man faller åter in i tankebubblan och man vill åter utforska det okända det som man egentligen vet med det förnuft som försvinner då solen försvinner, inte alltid är det bästa, snällaste eller klokaste. 

Så varför gör mörkret såhär med oss? Varför blir människor naiva, dumdristiga och tanklösa när nattens dimma sakta faller? Vrf lär vi oss inte av våra misstag? Och varför är allt en bra idé på kvällen?